guds bästa barn

Jag känner mej sjukt demprimerad och ensam...
Är rastlös och ingen av vännerna vill leka med mej...
Att skolan börjar snart är väll ingeting jag ser fram emot heller...

Känner mej glömd av de äldre vännerna, jag orkar inte vara den som alltid hör av mej och försöker att fixa så att vi kan ses men aldrig någon hör av sej till, jag har försökt men nu orkar jag fan inte längre. Jag förstår att man i vissa delar av livet har mkt för sej och det är inte det som stör mej. Det som sårar är att känna sig bortglömd, ett sms tar högst 3 minuter att skriva är jag inte värd det? Det är som om jag inte känner er längre. Jag vet inte vad som händer i era liv och det känns läskigt, det har ju alltid varit vi.

Nu ska jag gå och titta på någon rulle, ensam...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0